I juni 2023 skrev vi i Språkteamet Barn- och elevhälsan blogginlägget “De ofrivilligt tysta barnen” med syfte att delge kunskap om diagnosen selektiv mutism, tips och råd kring bemötande samt exempel på frågor att ställa till barn/elev, hem och skola. Gå gärna in och läs detta blogginlägg först! https://old.kvutis.se/de-ofrivilligt-tysta-barnen/

De ofrivilligt tysta barnen.. Hur var det nu då? Vi tar med er kort tillbaka…

Snabbfakta om selektiv mutism:

• Handlar inte om en ovilja utan är en oförmåga att tala i vissa sammanhang
• Är en ångestdiagnos/specifik fobi
• Ser inte likadant ut hos alla barn/elever
• Ska inte förklaras med autism eller språkstörning till exempel, men kan samförekomma
• Viktigt att försöka sätta in insatser snabbt
• Vi i omgivningen blir otroligt viktiga för dessa barn/elever
• Går att övervinna! 

Våren 2024 väcktes frågan om hur vi i Barn- och elevhälsan bäst kan stötta barn med selektiv mutism till liv igen och ett samarbete mellan skolpsykologer och skollogopeder inleddes. Vi ville ta ett gemensamt avstamp kring ämnet och samla in mer information kring följande:

• Vad kan vi?
• Vad behöver vi mer ta reda på?
• Vad ser vi?
• Hur kan vi stötta våra verksamheter?  
• Hur kan vi utgå från en gemensam bas i detta?

Vi samlade våra specialpedagoger och speciallärare för gemensam fortbildning vid fyra tillfällen; två tillfällen för förskolan och lågstadiet och två tillfällen för mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Dessa tillfällen innebar föreläsning med grunderna första tillfället och fördjupning samt tema utifrån uppkomna önskemål tillfälle två.

I en så pass liten kommun som vår där kompetensen finns kring området selektiv mutism utifrån olika infallsvinklar hos skollogopeder och skolpsykologer känns det extra viktigt att en samsyn och samstämmighet finns. Våra pedagoger och verksamheter ska känna att när de vänder sig till en av professionerna ska utgångspunkten för hur stödet kan och bör vara utformat samt råd och stöd kring bemötande och förhållningssätt vara samstämmigt. Vi vill att verksamheterna ska känna att de får ett stöd som är välkoordinerat med samma gemensamma bas. Utöver detta strävar vi alltid mot tvärprofessionalism där vi med fördel kan vara en skollogoped och en skolpsykolog inkopplad kring barnet/eleven eller få lov att konsultera varandra för att på bästa sätt stötta barnet/eleven och dess omgivning. 

På initiativ av specialpedagogerna och speciallärarna valde vi på fortbildningens andra dag två områden som vi fördjupade oss kring tillsammans, vilka var ångest och flerspråkighet. 

Selektiv mutism – en ångestdiagnos

Många kan känna sig rädda eller nervösa för olika saker, till exempel för höjder, ormar eller sociala situationer. En ångestdiagnos, som selektiv mutism är, innebär att rädslan är så stor att den blir ett hinder i vardagen. När vi får ångest sker många saker i kroppen, till exempel slår hjärtat fortare, andningen blir ytlig och vi kan bli svettiga. Vi får även svårare att tänka ur flera olika perspektiv och hjärnan försöker hitta sätt att komma ur situationen.

Ångestens normala förlopp i en situation som upplevs skrämmande är att den stiger, når en topp, för att sedan dämpas av sig själv. Det är mänskligt att vilja undvika obehag, men många som har ångestproblematik undviker regelbundet situationer där ångesten stiger. När man undviker sådana situationer går man miste om upplevelsen att ångesten faktiskt minskar och att situationen inte är farlig. På sikt innebär detta att ångesten blir starkare. I behandling av ångest vill man att personen ska närma sig det obehagliga i små kontrollerade steg och stanna kvar i situationen tills ångesten gått ner. Man vill alltså att personen ska vänja sig vid det som skrämmer, något som kallas för habituering.

Om vi som arbetar med barn/elever inte har kunskap om att selektiv mutism faktiskt är en specifik fobi finns det risk att spä på rädslan för att tala. Precis som att en spindelfobiker blir ännu mer rädd för spindlar om man plötsligt slänger fram en spindel framför hen, så kommer barn/elever med selektiv mutism att känna större rädsla för att prata om de oväntat pressas till det. 

Det finns effektiva metoder för att övervinna specifika fobier. För att skapa goda förutsättningar för att vid selektiv mutism bli mer muntligt aktiv är det avgörande att barnet/eleven får vara delaktig i processen och inte bli överraskad. Att ta små steg är också betydelsefullt. Samtidigt är det lätt att “smittas” av barnets rädsla och som utomstående följa med i barnets undvikande. Vad som är lagom stora steg och hur man hittar balansen i att utmana lagom mycket är avvägningar som ofta kräver att man har stämt av med någon med kompetens kring behandling av selektiv mutism. Tveka därför inte att ta hjälp av oss skollogopeder och skolpsykologer för att få vägledning!

Selektiv mutism och flerspråkighet

Det finns en känsla av att det är vanligare hos flerspråkiga barn/elever, men stämmer detta? När ett barn/elev ska lära sig ett nytt språk har de alltid en period av tystnad innan de själva börjar prata. Det kluriga kan vara att veta var den tysta perioden slutar och selektiv mutism tar vid.

 I studier har det kunnat ses att prevalensen av selektiv mutism rent statistiskt är högre hos barn/elever som är flerspråkiga, men många av dessa studier problematiserar detta faktum. Det artiklarna kommer fram till är att det finns för lite forskning kring detta för att kunna dra ordentliga samband mellan flerspråkighet och selektiv mutism. Det finns alltså inte tillräckligt med forskning på selektiv mutism och dess etiologi för att kunna dra slutsatser om varför det just är en högre prevalens för de flerspråkiga barnen/eleverna. Vad gör det med ett barn när vi pushar dem att prata innan de känner att de behärskar ett språk? 

Vi behöver vara observanta på att vi varken landar i att ha för låga förväntningar men inte heller för höga krav på de här barnen/eleverna. Har vi för låga förväntningar är risken hög att vi väntar för länge och att vi tänker att det är okej att dessa barn/elever är tysta, medan för höga krav istället kan leda till en för stor uppförsbacke för barnet/eleven. Hos våra flerspråkiga barn/elever, precis som hos våra enspråkiga, har vi olika personligheter som vi i förskolan/skolan behöver ta hänsyn till och har vi ängsliga barn/elever behöver bemötandet vara extra anpassat. 

Det finns dock några varningsflaggor att hålla utkik efter:

• Om den tysta perioden överstiger sex månader
• Om barnet tystnar även på sitt modersmål
• Om det blir ett stort problem i vardagen

Vad har vi då lärt oss?

• Vi behöver arbeta gemensamt kring de här barnen/eleverna och tänka “tillsammanshet” 
• Det finns generella råd kring bemötande och förhållningssätt som kan gälla många barn och elever men den specifika planen behöver alltid vara individanpassad
• Bedömning kan vara klurigt och med en stor dos mod hjälps vi åt att tänka för att få svar på frågorna; Vad behöver jag veta (om elevens förmågor) och hur kan jag ta reda på det? 
• Flerspråkighet och selektiv mutism är klurigt. Hur kan jag stötta utan att ha för låga eller för höga förväntningar och hur hjälper jag barnet/eleven framåt utan att skapa ytterligare stress? 

Källor

• Pratlust och talängslan – Carina Engström och Tine Ernholdt
• talaomtystand.se
• The selective mutism Resource manual – Maggie Johnson och Alison Wintgens
• Beyond the language barrier: A systematic review of selective mutism in culturally andlinguistically diverse children – Ortal Slobodin
• Selective mutism in immigrant families: An ecocultural perspective. – Ortal Slobodin, Maayan Shorer, Gilor Friedman-Zeltzer, and Silvana Fennig

Inlägget är skrivet av Gabriella Szemenkar, Alma Lindskog, Louise Hallberg Schaffrath och Emma Gullin, Barn- och elevhälsan