Barn- och elevhälsan bloggar, Senaste nytt

En berättelse om berättande

Vårt språk, som det ser ut idag, är ur evolutionär synvinkel en sen uppfinning. Under längre eller kortare perioder i människans historia har olika människoarter levt sida vid sida. Sannolikt uppstod det primitiva språket hos vår förfader Homo Erectus. Ursprungligen bestod språket troligen av läten och gester som i sin yttersta korthet avhandlade det som skedde här och nu. Behovet av att kunna uttrycka sig mer nyanserat, bortom den aktuella stunden, gjorde att språket successivt utvecklades hos senare människoarter. Det förvandlades till de mer sofistikerade, avancerade berättelser som bär vår överlevnad och vårt sätt att leva och vara.

Homo sapiens var den människoart som kom att dominera och som sedan slog ut de andra arterna av människa. Forskarna är inte helt överens om varför det blev så, men en av teorierna är att Homo sapiens var den art som hade ett mer välutvecklat språk. En teori är också att språk utvecklar vår hjärna och vårt sätt att tänka vilket i sin tur också kan ha lett till att Homo Sapiens gick vinnande ur striden om vilken människoart som tog över på jorden.

Språket är ett flexibelt föränderligt system där nya ord behöver tillkomma och andra ord faller i glömska. Nya grammatiska funktioner behövs och andra finns det inte lika stort behov av längre. Vad är det då som styr hur vårt språk följer evolutionens gång? Som tidigare diskuterats blir det till syvende och sist behoven som styr. Det är trots allt, inte särskilt längesen vi började använda verben ”googla” eller ”shuffla”. Andra ord som tillkommit och finns nämnda på nyordslistan 2023, upprättad av institutet för språk och folkminnen, är ”tantparkour” och ”dopaminfasta”. Det är svårt att se hur urtidsmänniskan skulle känna ett behov av att ha nämnda ord i sitt ordförråd.

Språket gör att vi kan röra oss i tid och rum. Vi kan berätta om det som hände igår eller det som händer imorgon. Vi kan berätta om våra drömmar och våra känslor. Vi kan bära med oss kunskap genom generationer via språket. Språket berikar oss och leder oss. Det gör att vi kan dela våra upplevelser, vårt hopp, våra undringar och våra farhågor med andra.

Genom berättelser formas och berikas vi. Berättelser om det som hänt på riktigt, påhittade berättelser, egna berättelser eller berättelser från svunna tider. Det finns muntligt berättande och skriftligt berättande. Det finns berättande genom bilder och målningar. Runstenar, hällristningar och grottmålningar berättar.

I Skolverkets nationella bedömningsstöd ”Hitta språket” som genomförs i förskoleklass kallas en av de fyra delarna för ”Vi berättar och beskriver”. Det handlar bland annat om att kunna berätta något sammanhängande som man själv varit med om, att kunna beskriva något så att andra förstår, att följa enkla instruktioner och att visa intresse för vad andra säger. Det som noterats i Svedala kommun är att det är i huvudsak denna del i ”Hitta språket” som våra sexåringar på gruppnivå har svårast för. Att berätta är en komplex och sammansatt språklig process som kräver mycket av den som uttrycker sig. Att berätta ställer krav på att du kan anpassa ditt angreppssätt på det som du tänker säga efter den eller de som lyssnar. Hur mycket vet de som lyssnar redan och hur mycket eller hur lite information behöver berättaren föra fram för att det som sägs ska bli begripligt? Det kan vara ett svårt övervägande att göra för många barn.  Berättaren behöver också ha en genomtänkt kronologi och struktur i det som ska sägas samt hålla sig till rådande samtalsämne, annars finns det också risk att berättelsen blir svår att följa. I sitt berättande behöver man också ta hänsyn till vilka ord man ska använda, hur man ska böja dem samt i vilken ordning de ska komma för att meningarna ska bli korrekta och passa i sitt sammanhang. I detta tillkommer eventuella frågor eller påståenden från omgivningen och att man som berättare behöver ta hänsyn till när någon inte förstår och då förtydliga sig och reparera det man sagt.

För att ett barn ska lära sig att berätta själv behöver barnet ha upplevt och varit omgiven av berättande. Att lära av hur andra gör genom modellinlärning är en stark inlärningsmetod enligt inlärningspsykologin. Det innebär att vi som språkliga förebilder runt barnen visar före och ger många goda exempel på hur ett berättande kan se ut.

I en studie av Preeze (1987) noterades att de berättelser som femåringar i huvudsak valde att prata om var personliga anekdoter (det som man själv varit med om) och ställföreträdande anekdoter (det som någon annan varit med om). Det förekom också att man återgav en berättelse om något som man hört eller sett eller att berättelsen var helt påhittad.

Förmågan att berätta är inte bara viktig för att klara av kunskapsinhämtning och kunskapsredovisning i skolan. Den påverkar också hur en elev uppfattas socialt. I skolverkets centrala innehåll samt i bedömnings- och betygskriterier för ämnet svenska är ordet ”berätta” alternativt ”återge” återkommande begrepp. Ordet ”berätta” förekommer vid 15 tillfällen i det samlade dokumentet. Eleven ska klara av att berätta och återberätta. Eleven ska skriva berättande texter och eleven ska förstå berättande texters budskap. I senare årskurser finns också specifikt uttryckt att eleven ska behärska muntligt berättande för flera olika mottagare samt att eleven ska kunna ta ett berättarperspektiv.

Hur formar berättandet en individ? Ett barn som har utmaningar i att berätta om personliga händelser ur livet för viktiga personer runt omkring – hur känns det? Hur formas självbild och självkänsla när man inte till fullo kan uttrycka och berätta det som man har varit med om? Vissa barn kan ha lättare att berätta det som de själva varit med om då berättelsen är intimt kopplad till de känslor som man upplevde i samband med den händelse som man vill beskriva. Vissa barn förefaller ha lättare att berätta något som någon annan redan berättat troligen eftersom då är det språkliga bygget redan gjort. Barnet har en gång hört orden och grammatiken och fått modellerat för sig hur berättelsen kan vara uppbyggd. En annan del i återberättande är dock att barnet behöver kunna minnas de olika beståndsdelarna och faktiskt få med sig innehållsbitarna i det hörda.

Berättande är en aktiv del av vår historia, en aktiv del av vårt sociala umgänge samt en del i hur vi bedöms i skola, arbetsliv och privat. Viktigt är att vi arbetar med berättande, såväl muntligt som skriftligt Att vi ger våra barn och elever många modeller och egna tillfällen att berätta. Att vi ger hjälp och guidning i våra barns och elevers berättande genom att vara goda modeller och vidareutveckla och förlänga deras berättande. Det hjälper dem inte bara i deras måluppfyllelse utan även i livet.

Diskussionsfrågor

  • Hur undervisar du om berättande särskilt med de elever i åtanke som har en utmaning i att berätta?
  • Hur kan berättande synliggöras och stöttas på ett explicit sätt i din undervisning?
  • Hur använder du dig av muntligt berättande i din undervisning?

Källor

Inlägget är skrivet av Ulrika Trivin, Språkteamet, Barn- och elevhälsan

Share Button